fröken morois elegier.

efter att en längre tid ha dundrat fram i ett regn av järnskodda pilar
känner jag hur hoppet åter stegras.
jag gläntar på visiret och möts av ett upptrampat lerigt fält,
tomt och övergivet. inga segertoner ljuder.
i cirklar har jag i mitt vansinne jagat runt, med draget svärd
och trott mig vara mitt i fiendelinjerna.
men ack så jag bedragit mig! den jag ridit ut för att såra var mig själv.