fröken morois elegier.

igår var jag och jimmy och storhandlade på prisextra.
ni förstår säkerligen själva hur högt upp på kulskalan ett sådant tilltag placerar sig.

jag var på uselt humör redan innan avfärden och väl inne i denna myllrande mathangar
blir jag om möjligt ännu mer olycklig.
redan vid grönsakerna förföljs jag av en ettrig liten thaitjej som inom bara någon minut
lyckas köra upp sitt schabrak till shoppingvagn på mina hälsenor.
jag snor runt som en galen huggorm och väser elakheter tills hon förskrämt vaggar vidare.

forsätter sedan att sucka och stöna plågat medan jimmy banar vägen fram genom
de panikartat trånga gångarna. överallt, dessa ångande kroppar som ålar tätt längs hyllraderna, 
klämmer och trycker sig framåt i folkhavet
i en vild jakt på prisvärda ingredienser att stoppa i mun och tarm.

så plötsligt ser jag honom; en liten pojke på kanske sju år
som drar en smutsgrå mjukisanka i en liten leksaksbarnvagn framför sig.
något smälter inom mig och jag känner hur jag blir tvungen att le.
för även en huggorm kan visa välvilja och känna samvaro.
så jag smilar brett både mot honom och hans mamma.
åh, det stora i det lilla.