fröken morois elegier.

igår hade jag massiv huvudvärk,
träffade på två stora nötskrikor i ett buskage och åt ett helt fat med kanelbullar.
idag skiner solen och jag behöver inte dra på mig de rosa crocsen förrän klockan två.

förrförra helgen gick jag och jimmy på årets första vårpromenad.



 
 

lite benpynt insmuget bland kolonistugorna.







pigge höll ställningarna hemma på balkongen.

på the animal rescue site räcker det med ett klick för att hjälpa!

nu har mamma scan kokat sina grisar levande.
ja, i sverige.
hur mycket jävla vidrig info krävs det egentligen för att folk ska sluta äta kött?!
ärligt, vad är det för fel på er?! galenskap!
USCH!

helvetets vrede över er.

blev sugen på ett glas smoothie eller två, men måttade lite fel i min iver.
detta resulterade i en smoothiesats mer lämpad för ett smärre kompani.

mmmmmm!



får ta med mig en bytta till jobbet och bjuda runt till patienterna.

alldeles för tidigt.
känns som om jag har drömt om karnevalkonvojer hela natten,
men det kan vara önsketänkande.

igår var en riktigt bra dag vad gäller min inställning till livet i allmänhet.
dagens känsla kanske inte riktigt är på den nivån av rörande optimism, men klart godkänd ändå.
i otålig väntan på våren är det minst sagt omotiverande att dra upp persiennerna varje morgon
bara för att återigen mötas av det svenska vemodet i sin frostigt gråa skrud.
 
den dystra väderleken till trots gick jag ändå loss
med både dammsugare och mopp i förmiddags.
rent inne rent i sinne.
mormors garderobsplanta fick sig även en välbehövd dusch, ny jord
och lite uppstöttning med hjälp av ett sidenband.





 
pigge på balkongen förra veckan när solen behagade titta fram en stund.

min ford KA 10!



närhelst jag behöver en trofast och modig springare finns han där, alltid redo.
tillsammans är vi oslagbara, vi viner fram som vinden längs vägarna.
ett sträck av metall i morgondimman.
min första bil var en mörkblå fiat punto men det var aldrig samma sak mellan oss,
tyskemblemet till trots.

snart stundar våren och KA får äntligen byta tillbaka till sina nätta sommarskor utan dubbar
och inte heller behöver han sova med bilvärmaren tickandes natten igenom.
då ska vi rulla ner rutorna, höja volymen i stereon och hand på ratt surfa den solvarma grusvägen fram.

igår var jag och jimmy och storhandlade på prisextra.
ni förstår säkerligen själva hur högt upp på kulskalan ett sådant tilltag placerar sig.

jag var på uselt humör redan innan avfärden och väl inne i denna myllrande mathangar
blir jag om möjligt ännu mer olycklig.
redan vid grönsakerna förföljs jag av en ettrig liten thaitjej som inom bara någon minut
lyckas köra upp sitt schabrak till shoppingvagn på mina hälsenor.
jag snor runt som en galen huggorm och väser elakheter tills hon förskrämt vaggar vidare.

forsätter sedan att sucka och stöna plågat medan jimmy banar vägen fram genom
de panikartat trånga gångarna. överallt, dessa ångande kroppar som ålar tätt längs hyllraderna, 
klämmer och trycker sig framåt i folkhavet
i en vild jakt på prisvärda ingredienser att stoppa i mun och tarm.

så plötsligt ser jag honom; en liten pojke på kanske sju år
som drar en smutsgrå mjukisanka i en liten leksaksbarnvagn framför sig.
något smälter inom mig och jag känner hur jag blir tvungen att le.
för även en huggorm kan visa välvilja och känna samvaro.
så jag smilar brett både mot honom och hans mamma.
åh, det stora i det lilla.

på www.caringconsumer.com kan du uppdatera innehållet i din necessär
(så slipper den drypa av blod och fasa).

ja, ja. jag erkänner att jag var snudd på hård mot existensen igår.
strax efter jag postat mitt bittra inlägg tog jag bilen till ulriksdal och vandrade ut i skogen.
snön tilltog allteftersom jag gick/sprang/hoppade fram mellan snår och tall.
det var bara jag och tre rådjur på plats. det kändes bra.

jag hade parkerat bilen i allén som leder ner till slottet och när jag skulle vända hemåt igen
fick jag plötsligt syn på en liten figur ståendes på en lägre trädknota.
kaosjätte, tänkte jag och tog honom med mig.

allt som ofta börjar dagen i bojor och järn.
även så denna måndag, ledigheten till trots.
för jag känner mig inte ledig, jag känner mig inte fri.
jag känner mig fjättrad av samma gamla vanmakt.
en vanmakt som egentligen borde vara en global upplevelse
alla kunde relatera till, men som av någon outgrundlig anledning bara tycks drabba en del.

mycket märkligt det hela.
som om de mest grundläggande sanningarna helt och hållet
hålls i det dolda för vissa människor. hela livstider, i generationer.
dum, dummare, dummast.
jag undrar så vad de tänker, om de tänker.
troligen är det väl avsaknaden av insikt och reflektion som möjliggör deras välmående.
för vem kan vara glad när materien är smärta och död?
uppenbarligen de som inte har förstått detta ännu.
utan likt en modern candide lever i hopp om att allt är ordnat på bästa sätt.
att resurser finns att tillgå. att hjälp kommer när den egna styrkan falnar.

loke kallde brage för ett bänkornament eftersom att han ansåg denne vara feg i strid.
det är precis vad den här världen har reducerats till, ett gigantiskt jävla bänkornament.

     

         

           skapa egna porträtt med knappögon här.